I den här avdelningen kommer jag att presentera en del av de lokala lösningar som funnits över tiden.
Dessa utrustningar har delvis fungerat i de befintliga systemen eller varit helt fristående lösningar.




ICOM
Under 90-talet användes ICOM bärbara stationer av Länskriminalen i Skåne för spaningsuppdrag. Man använde då frekvenser kring 148MHz.
Vid slutet av 90-talet gick man över till E80 för dessa ändamål.
Fjällräddningen i Norrland behövde i slutet av 90-talet ha en ersättare till P302. Kravet var möjlighet till batterikassett för torrbatterier.
Varken P402 eller den då nya P502 kunde uppfylla detta. Valet föll på en bärbar station från ICOM, modell F31.
Dessa fanns i utförande med 4- eller 16-knappars front. Radioapparaterna opererade i S70M på frekvenserna 78-79MHz.
4-knappsversionen anskaffades i stort antal till beredskapspolisen.
När denna gruppering senare lades ner överfördes dessa radio till fjällräddningen som reserv.
Även ICOM F51 användes av de alpina fjällräddningsgrupperna. Denna modell hade möjlighet till VHF-kommunikation med flyget.
F31





MOTOROLA MX330
Dessa handapparater användes redan på 80-talet av Säkerhetspolisen och Rikskriminalens narkotikagrupp.
Det fanns även en tillhörande repeaterväska som kunde användas för kombinerad repeater och basstation.
Väskan var utrustad med en mobilstation och kunde drivas antingen via inbyggda batterier eller nätdrift.
Frekvenserna som man använde var 459/469MHz. Fördelen här var att dessa frekvenser inte var allmänt
kända och därmed hade man mindre risk att bli avlyssnad. Talet var dock okrypterat.





MOTOROLA GP300
Under 90-talet användes GP300 av flera avdelningar. Radion var utrustad med hårdvarukryptering från Motorola.
Även om krypteringen var enkel så var det tillräckligt för att en utomstående lyssnare inte skulle kunna uppfatta talet.
Spaningsgrupper för narkotika, prostitution och även Trafikpolisen hade nytta av krypteringen.
Trafikpolisen hade bekymmer med att man ofta var avlyssnad då man genomförde hastighets-, fordons- och nykterhetskontroller.
De vanliga trafikkanalerna var välkända och många bilister hade polisscanner i sina fordon.
Lösningen blev att använda Motorola GP300.
Radion som främst användes för intern kommunikation i grupperna opererade på UHF, på frekvenser nära S80-systemet.
Ett antal direktfrekvenser utnyttjades men det fanns även möjlighet att kontakta LKC på några av S80-kanalerna.
Eftersom radion inte hade signaleringen som krävdes för S80-systemet, fick man ringa LKC och be dem koppla upp en relä-kanal.
Den kunde sen nyttjas med eller utan kryptering under insatsen.
Så här lät krypteringen