Svenska Polisens Radiohistoria  
START Tidslinje System 70 System 80 System 70M System E80 RAKEL Företag Kontakt Bild/Video
   

 


SYSTEM 70M

Den tekniska utvecklingen gick i rasande fart och i början på 90-talet påbörjades en nationell upprustning av
S70 till S70M.
Orsaken till denna lösning var att en föreslagen utbyggnad av S80, som ju varit i drift på ett antal orter sedan 1984,
skulle bli alltför kostsam. Istället valdes alternativet att utveckla det befintliga System 70.
Det nya namnet blev System 70 Modifierat, eller förkortat S70M.
Många av funktionerna i System 80 blev inkluderade även i det nya S70M.

Basnätet förtätades betydligt samtidigt som basarna knöts ihop via en eller flera radioväxlar.
Den tidigare ”öppna passningen” på egen lokalkanal försvann och ersattes av selektiva anrop (CCIR standard).
Sammanslagningar av lokala kommunikationscentraler påbörjades och varje län fick en egen
Länskommunikationscentral, LKC.
Radiosystem S70M var ett radiosystem avsett för polisen och samverkande organ.
Tillsammans med radiosystem F80 i Lapplands fjällvärld hade polisen nu radiotäckning över hela landet.
Radiosystem F80 och S70M verkade på 79 MHz-bandet

System S70M var en rejäl uppdatering rent tekniskt och innebar en hel del förbättringar och nya funktioner.
- Möjlighet att bestycka basstation med upp till 10 kanaler
- Tonstyrd passning på samtliga 10 kanaler
- Möjlighet att ansluta fjärrmottagare i diversitet
- Säkrare funktion vid utnyttjande av relästationer
- Standardiserat tonsystem (11-ton CCIR) möjliggör samkörning med bl.a. SOSAB
- Anropande stations identitet indikeras alltid vid inkommande anrop
- Anropande stationers identitet lagras i minne (VHS)
- Säkrare hantering av larm (fler kanaler, automatisk omsändning m.m.)
- Identitet på larmande station
- Upptaget indikering
- Loggning av tid, datum, id m.m. på inkommande larm (anrop) på skrivare
- Automatisk vidarekoppling från radio till telefon (obemannad station)
- Möjlighet att från telefon "ringa" ut på radio
- Mottagning av värdetransportlarm utan särskild utrustning
- Möjlighet till statusöverföring
- Möjlighet att ansluta fler manöverapparater
- Individuella anropskoder till de olika manöverapparaterna
- Manöverapparaterna lätt flyttbara
- Snabbval till bilar som ofta används
- Automatisk uppkoppling av relästationer
- Distriktsanrop
- Överföring av driftlarm från basstationsplatsen
- Enkelt att ansluta yttre mikrofoner, högtalare, bandspelare
- Anropskoder, telefonnummer m.m. programmerbara på plats

En jämförelse mellan S70M - S70, likheter
- Samma frekvensband/kanaler
- Ej krypterad trafik (avlyssningsbart)
- Samma räckvidd (bättre med fjärrmottagare)
- Befintliga stationsplatser användes
- Manuell telefonkoppling (förenkling/förbättrad)
- Mottaging av entonsanrop, 2100 Hz på lokalkanal
- Kategorianrop

Förbättringar av mer teknisk natur
- 12V drift på samtlig utrustning
- Lägre strömförbrukning
- Enklare reservkraft
- Mindre och lättare utrustning
- Lättare installation/inmätning
- Enklare service (färre enheter, utbytessystem av manöverapparater)

Radiosystem S70M var från början avsett för radiotrafik med fordonsbundna radiostationer men blev modifierat med
ett stort antal mottagare i städer och större tätorter vilket medgav en förbättrad radiotrafik med handburna radiostationer.
Inom varje län fanns dessutom ett antal relästationer som kunde förmedla (återutsända) radiotrafik mellan mobila enheter
eller som kunde förmedla radiotrafik från en mobil enhet till närmaste basstation.
I S70M användes olika typer av anrop som områdes-, kategori-, individ-, il-, status-, och larm-anrop.

De fasta och mobila radiostationerna tonpassade 7 st nationella kanaler inklusive samverkanskanal 02.
Mobilstationerna var försedda med polisens och räddningstjänstens samtliga kanaler.
Radiosystem S70M gav därför stora möjligheter till samverkan med SOS-alarm, ambulanssjukvården, räddningstjänsten,
kustbevakningen och tullen. Dessutom var försvarsmaktens samtliga medeltunga och tunga helikoptrar försedda med
polisradio Ericsson C-602.

Inom varje polismyndighet fanns en eller flera kommunikationscentraler eller kommunikationsundercentraler. Inom varje
länsmyndighet fanns en länskommunikationscentral. Den operativa polisverksamheten leddes från
kommunikationscentralen.
Övergripande ledning av ett helt län var efter hand tänkt att kunna ske helt eller delvis från länskommunikationscentralen.

S70M omfattade fasta basstationer, extra diversitetsmottagare samt relästationer. Dessutom fanns enkla basstationer
bestående av en mobil radiostation i fast montage. Radiosystemet manövrerades via manöverapparater som var
placerade i polisens kommunikationscentraler.

Polisens radiosystem S70M tonsignalerade med 11-tons CCIR-signalering (modifierat Åkeri-C). 11-tons signalering
innebar automatisk sändning av identitet i samband med anropet. På kanal 02, 62 och 70 accepterades anrop med
5-tons CCIR-signalering (Åkeri A). Trafik mellan basstationer och relästationer samt signalering på manövertråd
mellan basstation och manöverapparat skedde med FFSK-signalering.

Nya tonsystemet och radioregler.
1:a ton i ett 11-tonsanrop var 700 ms lång. Det fasta nätet godtog 1:a ton med en tonlängd av 700-900 ms. Övriga toner
i anropet var vardera 100 ms långa. Mellan anrop och identitet sändes en T-, S-, eller D-ton om 100 ms. Före och efter
tonerna sändes LF i 50 ms. Vid normal signalering användes T-ton. Vid larm eller statussignalering användes S-ton.
Vid datasignalering användes D-ton.

Ljudexempel på anrop (siffrorna 65129)

I polisens grundversion (rev 4) kvitterade basstationen anrop med 1-ton, 1124 Hz i 1300 ms. Kvittering av anrop till bas
innebar också nedkoppling av anropande mobilstation. Förbindelseprov kvitteras med T-ton. Mobilstation kvitterade
anrop med T-ton i 500 ms eller med stackad T-ton (frånvaroindikering).
Nedkoppling av samtal från basstation skedde med 1-ton, 1124 Hz i 1300 ms. Även från mobilstation skedde
nedkoppling med 1-ton.

I den modifierade versionen (rev 7) kvitterade basstation anrop med 5-ton om vardera 100 ms. Kvittens skedde med
anropandes id. Vid kvitterat anrop kopplades den anropande mobilstationen ned och gav kvittenston i egen högtalare.
När anropet besvarades återanropades mobilstationen och kopplades upp för samtal. Vid kvittens från mobilstationen
med T-ton eller utebliven kvittens (gruppanrop) kopplades den anropande stationen upp för samtal direkt.
Mobilstation som blev kvitterad av en basstation svarade automatiskt med egen status.
Nedkoppling (i rev 7) skedde från basstation med 5-ton som hade sista ton förlängd till 400 ms.
Nedkopplingstonerna var därför sammanlagt 800 ms. Samma nedkopplingstoner användes vid nedkoppling från
mobilstation. Nedkoppling skedde med samma anropstyp som vid uppkoppling. Nedkoppling av ett individ-anrop
kopplade bara ned den uppkopplade individen. Nedkoppling av ett grupp-anrop kopplade bara ned den
uppkopplade gruppen.

Normalt passningsläge i polisens mobilstationer var tyst passning med stängd högtalare. Högtalaren kopplades upp
för samtal vid sändning av eget anrop till annan mobil enhet eller vid mottagning av individ- eller grupp-anrop.
Därefter skedde muntligt anrop där alla inom gruppen hörde anropet. Vid val av kanalerna 02, 62 och 70 valdes
automatiskt öppen passning. Öppen passning kunde även väljas manuellt.

Anropstyperna från mobil enhet till annan mobil enhet var individ-anrop eller grupp-anrop. Ett grupp-anrop omfattade
två anropstyper, kategori-anrop (7000k, 8000k) som vände sig till en viss typ av kategori av individer och
områdes-anrop (700bc), som vände sig till en viss grupp av individer. Normalanropet var områdes-anrop vilket
innebar att ett områdes-anrop sändes på lokal-kanal eller nationell kanal. Övriga enheter inom området/gruppen
kopplades upp för samtal och hade medhörning. Muntligt anrop skedde sedan. Om samtalet inte var av allmän
karaktär användes individ-anrop (7cdef, 8cdef). Vid anrop av räddningsenhet skulle individ-anrop och/eller
muntligt anrop användas.

Anropstyperna från mobil enhet till basstation/kommunikationscentral var direkt-anrop (individ-anrop 110bc) och
larm (90000). Dessutom fanns förbindelseprov (100bc). Normalanropet var KC-anrop vilket innebar att ett
kodomvandlat områdes-anrop sändes på lokal kanal eller nationell kanal. När anropet besvarades kopplades
övriga enheter inom området/gruppen upp för samtal och hade medhörning. Om samtalet inte var av allmän
karaktär användes direkt-anrop som motsvarade ett individ-anrop.

Vid anrop från räddningsenhet skulle direkt-anrop på kanal 02 användas. Ett nytt anrop 11100 infördes på
samverkanskanal 02. Anropet terminerade i närmaste större kommunikationscentral eller länskommunikationscentral.
Anropet infördes successivt parallellt med att SOS-alarm införde 11200 på sina basstationer.

Vid status-anrop (110bc med S-ton) kunde 99 förutbestämda meddelanden överföras från mobil enhet till
kommunikationscentralen. Ett antal var av nationell karaktär och presenterades med text i manöverapparatens
displayenhet. Kommunikationscentralen kunde göra statusavfrågning till en mobil enhet.
I S70M gick det inte att sända status från kommunikationscentral till mobil enhet.
Detta gick dock att göra i radiosystem S80.

IL-anrop gav förtur före övrig radiotrafik. Ett il-anrop kopplade automatiskt upp manöverapparaterna i kommunikations-
centralen för samtal och medhörning samtidigt som basstationen automatiskt sände ut ett områdes-anrop och
kopplade upp övriga enheter inom området/gruppen. Den anropande kunde sedan tala direkt till operatören eller
andra mobila enheter.

Ett larm-anrop fungerade på motsvarande sätt men i larmet fanns en automatisk kvittens inbyggd. Vid larmsändning
väntade mobilstationen på en automatisk kvittens från en basstation. En basstation som uppfattade ett larm
kvitterade det automatiskt med att sända den larmandes id med 5-ton om vardera 100 ms. Vid kvitterat anrop gavs
kvittenston i mobilstationen så att den larmande visste att anropet kvitterats. När operatören besvarade
larm-anropet sändes ett områdes-anrop ut och kopplade upp övriga enheter inom området.

Om larm-anropet inte kvitterats fortsatte mobilstationen att sända larm på alla nationella kanaler, först på lediga kanaler,
sedan på upptagna kanaler. Om ett larm-anrop hade sänts och blivit kvitterat men någon sändning inte skett från den
larmande mobilstationen förnyades larmsändningen automatiskt för varje 5-minuters intervall.
Egen sändning från den larmande mobilstationen bröt larmsekvensen.

Ett förbindelseprov gav en svarston från basstationen som sände en T-ton. Mobilstationen gav kvittenston i egen
högtalare och kopplade sedan upp stationen.

Då avståndet var stort mellan anropande enhet och basstation eller övriga mobila enheter användes anrop via
relästation. Via relä kunde ett direkt-anrop göras till kommunikationscentralen. Dessutom kunde övriga mobila
enheter anropas med hjälp av kategori- eller områdes-anrop. Larm-anrop kunde sändas över relä men däremot
inte il- eller status-anrop.
Från kommunikationscentral kunde en relästation manövreras via FFSK-signalering.
Alla anropstyper utom status-avfrågning kunde sändas från kommunikationscentral via relä.

Genom att polisens mobilstationer hade tillgång till alla kanaler på 78 och 79 MHz-bandet inklusive SOS-Alarms
duplexkanaler 88 t.o.m. 98 fanns mycket goda möjligheter till samverkan.
Polisen medgav generellt ambulanssjukvården och räddningstjänsten att i egna mobilstationer ha tillgång till
kanalerna 00, 62, 70 och 72.
Dessutom tilläts samverkande möjligheter och organ att använda programvaran för polisens revision 7.
Sedan tidigare hade Tullen och Kustbevakningen tillgång till polisens nationella kanaler.

I samband med olyckor och särskilda händelser kunde polisinsatschefer och räddningsledare på ett effektivt sätt
utnyttja tillgängliga kanaler på en skadeplats. Polisiära radiostationer kunde dessutom utnyttjas för radiotrafik i räddningstjänstens radionät. Denna form av samverkan och samutnyttjande krävde dock att alla brukare av
78 och 79 MHz bandet följde en enhetlig nummerplan.


Ett antal broschyrer distribuerades inom Polisen för att upplysa särskilt om de nya funktionerna i S70M
Öppen Passning:








Relätrafik:









KONCEPT BASRADIO

Grundkonceptet i System 70M var samma som i S70 vad gällde att kunna fjärrmanövrera sändare och
mottagare. Som angivits ovan tillkom dessutom en mängd funktioner.

Basstationerna bestod av en passningsmottagare och en trafikmottagare (2 st AGA RU radiostationer). Basstationen
tonscannade 7 st nationella kanaler (00, 02, 20, 56, 62, 70,72) samt upp till 3 st lokalkanaler. Basstationen kunde
samtidigt vara uppkopplad i öppen trafik på en av de nationella kanalerna.
Basstationerna hade en uteffekt på 20 W.

Basstationen var ansluten med en 4-tråds förbindelse till ett linjekort eller en radioväxel som var placerade i ett polishus.
Till ett linjekort kunde en basstation och upp till tre manöverapparater vara anslutna. Denna lösning medgav trafik på en
kanal via en manöverapparat. Möjlighet till medhörning fanns.
Samtalet kunde även flyttas mellan de tre manöverapparaterna.

Till en radioväxel kunde 15 basstationer och 31 manöverapparater anslutas. Denna lösning medgav samtidig trafik på
flera kanaler och basstationer via flera manöverapparater. Gränssättande var antal bemannade operatörsplatser,
antal tillgängliga basstationer samt antal tillgängliga kanaler. Möjlighet till medhörning fanns.
Samtal kunde flyttas inom samma grupp av manöverapparater. En radioväxel kunde vara ansluten med ett eller flera
linjekort vilket medgav telefonsamtal till och från mobila enheter samt telefonmanövrering av radioväxeln.
Samverkande myndighet eller organ kunde anslutas med ett begränsat tillträde till radioväxeln.
Flera radioväxlar inom ett län kunde kopplas ihop med en 2 Mb förbindelse. I förbindelsen åtgick det 1x64 Kb för
datasignalering och nx64 kb för varje (n) talkanal som krävdes i förbindelsen.

Relästationerna bestod av två trafikmottagare (2 st AGA RU radiostationer). Relästationen tonscannade 2 st nationella
kanaler (56/00 eller 72/20 samt i vissa fall 78/40 eller 64/14). Relästationerna arbetade i simplextrafik men var
förberedda för duplextrafik. I ett utförande kunde relästationen telefonanslutas. Relästationerna hade en uteffekt om
20W (i vissa fall 10 W vid strömförsörjning med solceller).

Till en basstation eller relästation kunde en eller flera extra mottagare i diversitet (Drx) anslutas. I grundutförande var
diversitetsmottagaren enkanalig (lokalkanal eller på relästation kanal 56 eller 72) och bestod av mottagare (1 st AGA
RU radiostation). I ett vidareutvecklat utförande var diversitetmottagaren enkanalig med 4 st kanaler (2 st lokalkanaler
eller 1 st lokalkanal och kanal 58/72 samt kanal 62 och 70) och bestod av fyra st mottagare (4 st C-602 radiostationer).
I ett annat utförande kunde mottagaren vara scannande på upp till 8 kanaler (1 st AGA RU radiostation med scannerkort).

En enkanalig Drx-mottagare krävde 2-trådsanslutning och en scannande Drx-mottagare krävde 4-trådsanslutning till
basstationen. En enkanalig mottagare med flera kanaler krävde en 2-trådsanslutning för varje kanal som den var
bestyckad med.

Basstationer och relästationer var försedda med reservkraft i form av olika typer av 12 V laddningsaggregat med
batterier. På motsvarande sätt var diversitetsmottagare och linjekort eller radioväxlar försedda med 12 V reservkraft.

För basstationerna användes normalt enkel eller dubbelstackade dipolantenner i aluminium. Dessa var placerade på
en höjd om ca 30 meter när egna fackverksmaster användes. Vid hyrda inplaceringar kunde höjden variera mellan 30
och 70 meter. Master på polishus var ofta rör- eller fackverksmaster om ca 6-15 meter. På mindre polisstationer
användes ofta en rundstrålande GP-antenn.
Samtliga polishus med kommunikationscentraler var dessutom utrustade med disconeantenn och scanner för
avlyssning av samverkanskanaler.

Nedan ses blockschema över System 70M




Här en variant med två Basradio anläggningar där man även integrerat Coordcom applikation på
fristående datorer. Detta system underlättade verksamheten då man t.ex. kunde administrera koppling till
andra räddningsverksamheter (SOSAB). Senare fanns även GPS funktion för positionering av patrullerna.




Denna bild visar mer i detalj hur inkoppling av de olika enheterna gjordes på radioexpeditionen







BASSTATION

Nedan ses en bild på en i det närmaste komplett basstation.
Överst finns logiken med ett urval av styrkort, undre delen består av två AGA RU stationer med
indikatorlampor, säkringar, antennfördelare och relä i mitten.



Logikenheten som band samman de olika komponenterna var i S70M uppbyggt kring ett 19 tums rack
utrustat med styrkort efter behov



Manapp anslutning, 1009G
Kortet fördelar fyrtråden från basstationen till upp till tre manöverapparater, samt kompenserar inkommande
lf-signal för eventuella linjeförluster. Till kortet kan också en fjärrmottagare anslutas om trådparet från manöverplats till
basstation ska användas för överföring



Åskskydd, 1009H
Kortet skyddar linjeansluten utrustning mot de höga transienter som uppstår vid åsknedslag. Ett kort är försett med
skydd för ett inkommande och ett utgående trådpar (fyrtråd). Anslutning mot linje sker med skruvplint. Anslutning mot
linjemodem/linjeanslutningskort med 6-polig modularkontakt eller skruvplint. Skruvplint användes om åskskydd och
kort är placerade långt från varandra. För att kortet ska skydda utrustningen är det mycket viktigt att kortet är väl jordat.
D.v.s. anslutet till stationsjord med lämplig jordlina.



Linjemodemskort, 1009B
Linjemodemkortets uppgift är att sköta kommunikationen mellan basstation och manöverapparater och att styra
basstationen med hjälp av de övriga korten. Kortet anpassar systemets LF-nivåer mot 4-trådsförbindelsen mot
polisstationen. Den analoga talfördröjningen vilken förhindrar att datasignaleringen hörs ut på radion vid
sändarfrånslag finns på kortet, likaså talstyrningsfunktionen vid telefonkoppling (TABA) 



Skrivare, 1009P
Till systemet kan en skrivare för loggning av anrop larm driftlarm m.m. anslutas. Skrivaren, som ska vara av
serietyp 9600 baud, ansluts till Manapp.


Radiokontroll, 1009E
Radiokontrollkortet sköter kommunikationen mellan linjemodemet och de två radiostationerna. Kortet sköter
tonsändning, tonmottagning, FFSK-signalering, kanalval, S/M-omkoppling, inkoppling av lf-vägar till och från
radiostationerna mm. Kortet är försett med mikroprocessor vilken också fungerar som tonsändare, speciella
kretsar för CCIR, ZVEI-mottagning och FFSK-signalering



Radiopassning, 1009F
Radioanpassningskortets uppgift är att anpassa systemets lf-nivåer till de nivåer som radiostationen kräver och
lämnar samt att sköta S/M-omkoppling, kanalval, och brusspärr. På kortet finns kontakt för anslutning av
radiostationen (AGA/RU) och potentiometrar för inställning av nivåer. I systemet ingår två radioanpassningskort, ett för
trafikmottagare/sändare samt ett för passningsmottagaren. Dessa två kort är indentiska men programmeras för
respektive funktion med dipswitchar. På kortet sitter displaykort 1009L monterat. Detta är bestyckat med två stycken
7-segments LED displayer för att indikera inställd kanal och med två lysdioder (brusspärr, S/M-indikering)



Larmingång, 1009I
Kortets uppgift är att sköta övervakning av inbrottslarmsdetektorer, rökdetektorer, nätbortfall och batteriladdarfel.
Ingång fnns också¨för att övervaka linjerna från diversitetsmottagarna. Fyra reläutgångar finns för att göra eventuella
styrningar. En lysdiod indikerar att larm är aktiverat av någon av ingångarna



Lokal manöver, 1009C
Kortets uppgift är att möjliggöra manövrering av basstationen lokalt på basstationsplatsen utan att ha tillgång till
någon manöverapparat. Till kortet är en provlur ansluten från vilken S/M-omkoppling samt modulering av sändaren
kan göras. I luren kan båda mottagarna avlyssnas samt inkommande trådpar (fyrtråden) från manöverplatsen.
Från kortet kan också kanalval göras



Linjeanpassning fjärrmanöver, 1005A
Linjeanpassningsenhetens uppgift är att anpassa mottagarens lf-nivåer till  linjenivå samt att med hjälp av
brusspärrsindikeringen från mottagaren sända ut statuston då brusspärren är stängd
bild 1005A


Diversitet S/N, 1005B
S/N-kortets uppgift är att mäta signalbrusförhållandet på den till kortet anslutna mottagaren, jämföra detta med de
andra mottagarna och öppna lf-vägen från kortet om den egna mottagaren har det bästa S/N-förhållandet.
Linjefels- och brusspärrsdetektorer finns också på kortet.



Linjeanpassning fjärrmanöver, 1005D
Linjeanpassningsenhetens uppgift är att anpassa mottagarens lf-nivåer till  linjenivå samt att med hjälp av
brusspärrsindikeringen från mottagaren sända ut statuston då brusspärren är stängd. Kortet används för
anslutning av diversitetsmottagarplats till centralt placerad radioväxel.



Equalizer, 1009BQ

Kortets uppgift ät att förbättra lf-karaktäristiken på telefonlinjer med dålig frekvensgång dvs. ökande dämpning med
ökande frekvens. Kortet placeras i basstationen och ansluts mellan  Åskskyddet 1009H och Linjemodemkortet 1009B.
Equalizern påverkan endast inkommande par i fyrtråden. Kortet har två identiska och av varandra oberoende
equalizersteg vilka även kan användas för att förbättra lf-karaktäristiken på en tvåtråd från en diversitetsmottagare.
bild 1009BQ


Singnalstyrkekort, 1009SS
Kortet används för att justera mättnadsnivån på trafik- respektive passningsmottagaren



AGA RU sändtagare fungerade som radioenhet i basstationerna. Dessa enheter var i många fall återanvända
mobilstationer från det gamla S70 systemet. Radion hade visat sig mycket pålitlig och fungerade utmärkt även
i det nya S70M

foto: GYT



RADIOVÄXEL 1131
Växeln hade som syfte att koppla samman flera underliggande basstationer och/eller öka antalet anslutna
manöverapparater. Via växeln anslöts även det publika telefonnätet som då möjliggjorde anrop från radio till
fasta telenätet eller att från telenätet göra anrop till radiopatruller.
I växeln fanns ett antal kort för kontroll av respektive funktion.



Pulse Code Module
Genom PCM-kortet får radioväxeln tillgång till en extern 2Mbit/s förbindelse med 30 stycken 64kbit/s kanaler
för data och tal. Genom dessa kanaler kan radioväxeln kommunicera med andra radioväxlar (data och tal),
med manöverpaneler (tal) och med basstationer (tal). Datakommunikationen mellan radioväxlar sker med
HDLC protokoll. PCM-kortet genererar även klockpulser och styrsignaler för den interna PCM kommunikationen.



Master Central processor Unit
MCU-kortet är huvudkort (master) i radioväxeln och handhar styrningen av alla underordnande kort.
Kortet innehåller alla funktionsparametrar som styr växelns funktion. I radioväxeln finns ett MCU-kort.



Line Control Unit
LCU-kortet innehåller alla nödvändiga funktioner för att handha uppkopplingar mot det allmänna
telefonnätet (eller en företagsväxel). I radioväxeln kan det finnas upp till fyra (4) LCU-kort.




Remote Control Unit
Varje RCU-kort handhar kommunikationen med en manöverpanel. Kortet innehåller nödvändiga funktioner
för att kommunicera med och överföra tal till/från en manöverpanel via en 4-tråds-förbindelse.
Upp till trettioen (31) RCU-kort kan installeras.



Base Control Unit
BCU-kortet handhar kommunikationen med en basstation. Kortet innehåller nödvändiga funktioner
för att kommunicera med och överföra tal till/från en basstation via en 4-trådsförbindelse.
Upp till sextiotre (63) BCU-kort kan installeras.



1228-kort
Detta kort används för anslutning av växeln till lokalt nätverk, Ethernet. Detta medger att information
kan utbytas på växelns olika kanaler via TCP/IP.







MANÖVERAPPARATEN
hade ett grundutförande som liknade en systemtelefon typ 702 för en större telefonväxel.
Manöverapparaten var försedd med en mindre display men var normalt alltid kompletterad
med en särskild displayenhet. I displayenheten presenterades datum, tid, anropstyp och anropsnummer.
I förekommande fall presenterades statuskod med statustext. På manöverapparaten fanns tangenter för uppkoppling
och nedkoppling samt direktvalstangenter för varje kanal och utsändning av vissa anropstyper.
Dessutom fanns ett antal direktvalstangenter för uppkoppling av olika relä- och basstationer.

foto Rune Tapper


Displayenhet, 1009N
Displayenheten består av en 2*40 teckens vaccum flouriserande display med cirkulärpolariserat filter. Displayen
är monterad i en plåtvinkel avsedd att placeras i manöverbordets blankettfack. Enheten kan också monteras i
separat trälåda där ej bord med passande fack finns. För att öka displayens livslängd släcks denna automatiskt
ner till 30% intensitet när den ej används



Mikrofonväxling, 1009M
Boxen ger möjlighet att ansluta flera yttre mikrofoner, högtalare, bandspelare, headset m.m. till manöverapparaten.





UPPGRADERING S70M

Kring millenieskiftet utvecklades S70M rejält, ny teknik och funktioner kom i snabb takt.
Radioväxeln uppgraderades med ny mjukvara och nyutvecklade kort.


Base Station Controller
En basstationsstyrning kallad BSC2000 infördes. 
BSC2000 är en digital DSP baserad modulär basstationsstyrning som kan bestyckas för de flesta behov.
Den kan användas som en enkel basstationsstyrning, relästationsstyrning eller kombinerad basstation och relästation.
BSC2000 kan styras via digitala G703 eller ISDN-gränssnitt samt via analoga 4-tråds eller 2-tråds gränssnitt.
Grundenheten  innehåller huvudprocessordel med realtids OS för själva applikations mjukvaran samt en DSP
(Digital Signal Processor). Applikationsprogramvaran körs i Flashminnen och parametrar t.ex. anropskoder lagras
i utbytbart smartcard. Grundenheten kan via ett bussystem bestyckas med olika subkort beroende av vad som krävs
vid varje applikation. Subkort finns för G703, ISDN, 2-tråd, 4-tråd, m.m. Basstationsstyrningen är även försedd med
Ethernet controller för åtkomst via TCP/IP nätverk.



Basstationer
Basstationerna förnyades och kom att finnas i tre varianter - MiniBas, FullBas och ReläBas.
Även radioenheterna i basstationerna byttes till de moderna Ericsson F52 alternativt Motorola GM350.
Enheterna levererades i finurliga lådor med inbyggda 19 tums-fäste.
Lådorna var avsedda för väggmontage.
 

Minibas



Fullbas



Reläbas



Microswitch
En Microswitch adderades för att kunna erbjuda fler anslutningsalternativ och möjliggöra sammankoppling av
mindre polisdistrikt över TCP/IP, ISDN, 4-tråd, 2-tråd och G703 .



Radioserver
Mjukvara kallad Radioserver utvecklades (kördes på en server med operativsystemet Windows 2003) för att
underlätta kontroll/konfiguration m.m.



Microbit Radio Control Client
Även manöverdelen fick en välbehövlig översyn. En virtuell arbetsplats infördes i egenskap av ett PC-program
benämnt MicroBit Radio Control Client, MRCC. Med hjälp av denna mjukvara kunde en manöverplats bestå av
en vanlig PC utrustad med headset/mikrofon. PCn anslöt sedan via TCP/IP (antingen lokalt eller via Internet)
till Radioservern. Detta innebar att operatören i princip kunde befinna sig var som helst och kontrollera lokala
basstationer över hela landet. Polisen kallade detta system för "Free Desking".



Automatic Vehicle Location
Funktionen Automatic-Vehicle-Location, AVL, utvecklades. Genom användande av GPS i mobil/bärbar radio kunde
operatörerna i kommunikationscentralerna ha full kontroll över varje patrulls aktuella position.
GPS-informationen krypterades i radioutrustningen innan utsändning för att omöjliggöra avlyssning och risk för
att ge utomstående en överblick av patrullernas position.
Informationen presenterades på kommunikationscentralerna antingen i programmet TraceLine eller som en del
i Polisens kontrollsystem STORM (via kartapplikationen KC-Karta).
Här nedan ett exempel på hur det ser ut i kartapplikationen TraceLine (tyvärr lite svårt att återge här)
Se även video under menyvalet
  Bild/Video    ovan





MOBIL RADIO

Den mobila utrustningen bestod till en början av Ericsson C602. En mycket kompetent radio som var bland
det bästa som fanns på marknaden vid den tiden. Denna modell kunde faktiskt RPS beställa till sina
fordon ända fram till 2004. (Radion var först tillgänglig i det nya S80-systemet som modell C605)



Under 1999 lanserades efterföljaren i form av Ericsson C52, även kallad Aurora.
Denna modell utvecklades av det danska företaget Niros på uppdrag av Ericsson. Helt klart en värdig
uppföljare som har visat sig mycket flexibel och robust. (Radion fanns även tillgänglig till det nya
S80-systemet under modellnamnet C55)


Radiostationerna var bestyckade med 100 kanaler (samtliga kanaler på 78 och 79 MHz-banden).
Dessutom tonscannades 7 st. nationella kanaler (00, 02, 20, 56, 62, 70, 72). Lokalkanal och ytterligare 4 kanaler
kunde även tonscannas genom att använda direktvalsfunktioner.

I mobilt utförande tonpassade radiostationerna fyra tonmottagare med individanrop, kategorianrop, områdesanrop
samt larm. Radiostationerna kunde sända larm-anrop, il-anrop, status-anrop samt olika anropstyper från direktval
eller fri nummerslagning. De fordonsburna radiostationerna hade en uteffekt på 20 W och var från år 2004 utrustade
med GPS-mottagare för AVL-funktionen.

I fast utförande tonpassade radiostation C-602/Aurora fem st tonmottagare där den femte tonmottagaren användes
för en särskild baskategori




BÄRBAR RADIO

Som bärbar utrustning i S70M, lanserade Ericsson modell P302. Detta var ett rejält lyft efter den
gamla P82. (Denna radio fanns även sen tidigare till S80-systemet, under modellnamnet P305)



I början av 1990 hade Ericsson i USA samarbete med General Electric och en ny bärbar radio utvecklades.
Modellen fick beteckningen Ericsson P402 och kom att användas av den svenska polisen. (Radion fanns
även med modellnamnet P405 i S80-systemet)



Då Auroran presenterades 1999 fanns också en ny bärbar radio tillgänglig. Den av Niros utvecklade
Ericsson P502, lika robust och flexibel som den mobila Aurora stationen. (Radion fanns även som P505
i S80-systemet). På bilden nedan syns även GPS-monofonen som från år 2004 infördes för AVL-funktionen.
De
handburna enheterna hade en uteffekt på 1 till 5 W




MC

Det nya S70M systemet innebar även uppgradering av radion till polisens motorcyklar.
Man placerade en C602 + P302 i den vänstra bakre packväskan. En speciell vädertålig display och
knappsats såg till att alla funktioner fanns tillgängliga för MC-föraren.
Bild saknas tyvärr som visar den första versionen av S70M och placering på motorcykel

I de nyare motorcyklarna, från 1999 och framåt placerades Auroran på samma sätt. Här kunde
man dock behålla samma manöverpanel som till mobilstationerna. Volymratten togs bort (volymen styrdes
istället genom menyval) och enheten monterades i en vädertätad låda.

Foto: Polisman.se



SNÖSKOTER

Snöskotrar utrustades med C602 i en speciell, vädertätad låda som monterades under sadeln.
Denna kallades internt för "Beautybox"...
En specialkonstruerad, vädertätad manöverpanel monterades vid styret/instrumenten.



Vid uppgradering till Auroran så användes samma manöverpanel på snöskotrar som
fanns för MC. Blixtlampan fungerar som yttre larm



Hjälmen fick anpassning som fungerade både mot den fast monterad C602, senare C52 och bärbar P502





Efter många timmars studerande och experimenterande för att lära mig de olika komponenterna så har ett
S70M-nät återskapats i form av ett museinät. Syftet med detta är att bevara tekniken i ett fungerande skick
med samtliga funktioner. Du kan se mer under valet
  Bild/Video    ovan.



                                                                            ÅTER till Menyn

 

     

 

 

 

   
    © 2019 RPSRADIO.SE    All Rights Reserved.